Ibland så tjofsar det till sig lite i min värld helt utan egen förskyllan. Oftast så är det små saker som gör att det blir berg av tjofs för de små sakerna ynglar av sig okontrollerat. Sista två veckorna har varit en gigantisk tjofsperiod på alla sätt.
Min fantastiska cykel som tagit mig hur långt som helst och med stor packning blev stulen en natt. Den var låst men tyvärr hjälpte det inte för den var inte inlåst i något cykelrum. Det känns både bitter och surt att min springare är borta och en ny har jag inte råd med just nu jag prioriterar min Almedalsvecka. Jag är så glad att ha en kompis som lånat ut sin gamla extracykel men inte är det som att cykla på min egen gamla hoj.
Den hemska dagen har passerat - datumet då Flickan som Skrattar i Vinden gick från levande till död, på samma dag som hennes lillasyster Den Vackra Fru Johansson har sin födelsedag. Dementa morfar var med när vi åkte för att äta tårta hos min levande dotter. Det gick bra att åka i lånad bil och min pappa hade det så trevligt. Han åt dubbla portioner paj, mycket tårta och en stor del ur dotterdotterns chokladask. Vad är en släng av grav diabetes när hemlagade godsaker står framme (även om sockerfria alternativ fanns) och det finns en skål sockerbitar på bordet. Pappa mådde som en prins när han öste i sig av allt - dessutom hann han på toaletten utan att kissa ner sig men det berodde nog på barnbarnets reaktionsförmåga när hon såg morfar skruva oroligt på sig och därefter erbjöd en blixtguidning in på toa. Det blev en bra utflykt den dagen.
Två dagar senare var det en moloken pappa jag pratade med i telefon. Han hade blivit bjuden på sprit av sin lika demente granne och ramlat två gånger på sin väg hem en trappa upp. Värst av allt var inte att han hade ett stort blåmärke på ena höften utan någon hade tagit katten Gottfrid. Enligt demensteamet hade nog Gottfrid gått ut själv då pappa oftast lämnar dörren öppen. Så vi har letat och annonserat efter katten men utan resultat så hoppet om Gottfrids återkomst försvann i fjärran för hela familjen. På midsommardagen efter fem nätter utan pappas "sambo" ringde en ur demensteamet för att tala om att Gottfrid var hemma igen - trött och hungrig men oskadd och upphittad av en annan granne än sist. Pappa har nu sin dörr låst hela tiden så ingen skall stjäla hans katt.
För att pappa skall få en mjuk och fin insikt om att jag försvinner en vecka till Almedalen så har jag påtalat det för honom varje gång vi setts eller talats vid i telefon. Han vet nu vad som skall ske men det har blivit något fel i kommunikationen ändå för han är övertygad om att han skall med mig. Ingenting rubbar honom då han läst in löften i min svada om en trevlig Gotlandssemester. Jag har berättat om de vidriga och backiga gatorna i Visby, de trånga gränderna och att inga bussar finns i staden. Det hela blir bara mer spännande ju mer jag berättar. Pappa är mycket imponerad av alla märkvärdiga människor han och jag skall mingla med och ser verkligen fram mot vår lilla tripp. Själv ser jag fram mot att min ena bror kommer hem från sin semester i Grekland och tar över rulljansen tillsammans med andra brorsan. De brukar hitta på spännande utflykter med farsgubben och ett äventyr kan lätt bytas mot ett annat. En Almedalsvecka slåss säkert ut av en vildsvinsspaning på lillebrors mark eller en utflykt till Storstaden 8 km bort.
Så måste det bli och så fungerar det säkert den här gången också med pappas utfärder, om inte annat får tanken på det min spänningshuvudvärk att minska.
Nedräkningen för Almedalen fortsätter men hur kan så många saker gå fel på vägen dit? Varför tjofsar allt till sig för mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar