torsdag 31 oktober 2013

Är det så smart med en smart telefon?

Jag är med i det stora racet - det gick bra i provvalet till landstinget. Det gick faktiskt så bra att mitt namn är ett av de namn som skall vara på övre delen av listan till valet, men på exakt vilken plats jag hamnar vet jag först efter nomineringsstämman. Det är både pirrigt och nervöst att inse att jag på en stämma 16:de november skall presentera mig som en presumtiv landstingspolitiker för en massa ombud - vad har jag givit mig in på?

Jag har en fin telefon med rosa bling-blingskal och den är en så kallad Smart-Phone och det smarta har jag inte kommit på hur man använder. Jag ringer, tar emot samtal och läser mail i den och tycker det räcker medan andra berättar hur bra det är med dessa telefoner som de inte klarar sig utan.. Man undrar varför man med dessa finesser inte kan lyssna av meddelande man fått skrivna eller intalade. Det är schystare att stänga av telefonsvaret än att år ut och år in med kvittrande röst lova att höra av sig så snart hen lyssnat av sin telefon. En mig ganska närstående man har de sista 10 åren lovat ringa så fort han kan men det har aldrig hänt än. Folk som finns inom olika sektorer i samhället är beroende av att verkligen höra av sig anser jag för att inte förlora sitt lilla renommé som samhällelig stöttepelare - men icke . Mitt husläkare ringer mig oftare än vissa politiker jag känner till gör trots att jag påminner, fast  de kanske är lika stora tekniska idioter som jag men vägrar att erkänna det.

I måndags var jag till MSB med 11 medlemmar från Café M (som jag bildade i våras) och fick mycket intressant information om vad de gör så väl nationellt som internationellt, vi var t o m i operativa rummet där alltid någon har jour för att bevaka orosmoment i Världen. Det var ett roligt besök för någon som är så nyfiken som jag.

Nästa vecka har vi mingel på Café M och sedan skall de nya kansliutrymmena beses. Fyra timmar stod jag och diskade porslin för att sedan ställa in det i några futtiga skåp i ett halvmonterat kök då jag inte stod i ett förråd och rotade runt efter nya spännande fyndkartonger med köksgeråd. Man (JAG) blir så irriterad när saker är halvfärdiga eller ofärdiga månad efter månad utan att något sker. Irritationen blev till slut så stor att jag ringde till hen som är en sorts förvaltare för byggnaden vi håller hus i - någon annan svarade att hen det gällde hade tagit helg (mitt på torsdagen) och skulle återkomma på måndag. Jag blev mycket sur och den människan tror jag inte blir inbjuden av mig till något mingel någon gång, men det vore förnämligt om någon kunde få fart på byggerierna , om inte annat för att inte det skall uppkomma olycksfall bland våra äldre besökare. Mingel blir det i vilket fall på onsdag även om det blir på en byggarbetsplats.

Nu skall det bli ett svanhopp i sängen för jag och min syster måste nog ta ett stort sista ryck med pappas gamla lägenhet. Omöjliga saker i garderober och skåp förökar sig hela tiden där de står, eller om de klonas eller muteras - vad vet jag. Min tokiga syster gick upp på vinden för att kolla att förrådet där var lika tomt som när vi röjde ur det när mamma dog - det var det inte! Vi vet inte vad det är i förrådet eller varför det är där bakom  gallerdörrarna, vi vet att vi inte vill ha det men det är en annan historia. Just nu får det  gärna utbryta en mycket lokal vindsbrand där känns det som, fast det nog inte är något att hoppas på. Det löser sig säkert även om inte den smarta telefonen kan hjälpa till ett smack. Sov gott och vakna torrt så är vi i November nästa gång vi ses.

söndag 27 oktober 2013

Floskler, slagord och fåniga deviser.

Under min morgonpromenad tänkte jag på all goja vi häver ur oss och ofta utan att använda hjärnan innan vi spottar ur oss något käckt. Vi gör det allihopa och i alla möjliga situationer. Hur många har inte fått svaret "huvudet upp och fötterna nedåt" när frågan helt enkelt varit en vänlig förfrågan om hälsotillståndet. Det tillståndet är faktiskt ett normaltillstånd om man inte ligger ner eller tillbringar sitt liv med att gå på händer. Floskler som att det alltid är mörkast före gryningen, det blir bättre om ett tag eller att det ordnar sig i slutänden är fruktansvärda att höra för någon det känns kolsvart för. Min svåger "visste" att det inte var sant allt som sades när han blev änkling så han hängde sig för att han inte kunde tro på svamlet runt honom.

I reklamen  har man alltid använt glada slogans för att väcka uppmärksamhet, gärna saltad med överdrifter eller helt absurda påståenden "Volvos Värde Varar" var något som malde på i min ungdom och det påståendet reflekterade man aldrig över eller kollade vad det stod för. Vad menades egentligen funderar jag på nu många år senare? Var en Volvo lika värdefull efter några år som när den ny rullade ut från fabriken? Ökade den kanske i värde eller vad handlade det om ? Efter ett antal år har ens bil förvandlats till en skrothög och då spelar det nog ingen roll vilket märke man kört runt i, metallvärdet kan vara högt men inte så det motsvarar  värdet av en ny bil - det är jag säker på.

Inom politiken haglar slagorden och deviserna tät och har alltid gjort på sätt som man baxnar inför. Jag tycker bara att det är jobbigt när dessa ord skall egga mig att kämpa för partiet, ha ett ordentligt politiskt budskap och dessutom var lagom klatschigt. Det blir oftast bara töntigt och fånigt på en gång. ALLA SKA MED var ett sådant budskap som jag genast ville kontra med : vart och/eller varför, var min replik varje gång devisen dök upp. Alla som skulle med , gällde det verkligen ALLA, eller var det alla med S-märkning som skulle få vara med? Jag fick aldrig svaret jag sökte, det blev inga förändringar som gjorde att denna resa blev av och det var skönt för jag är inte S-medlem och avskyr hemliga resor egalt vem som råkar vara researrangör.

Moderaterna där jag själv är medlem tycker jag inte heller har lyckats särskilt bra med sitt: ALLA BEHÖVS. Det är vackert tänkt men sant är det inte som jag ser det. Hur många har känt sig totalt värdelös eller betraktat någon annan som det någon gång? Den som förnekar någon sådan tanke hos sig själv någon gång vill jag påstå ljuger. Jag vill kunna säga "alla behövs", önskar det av hela mitt hjärta men  ärligt blir det inte  - vem/vilka är alla dessa som behövs och på vilket sätt behövs dom? Framför allt vem bestämmer detta behov av alla och hur tillgodoser man det? Det här är en vacker reklamjingle som jag faktiskt  förstår vad man vill att folk skall uppfatta, men jag tycker det är en slogan som haltar. Upplys och lär mig kära partikamrater som läser min blogg för jag vill lära mig sanningen.

För att ingen skall fundera på om detta är en sluten blogg eller signerad så vill jag förmedla att mitt namn är Stina Lundström och jag bor i Karlstad. Jag är 61 år har en stor familj och stort socialt kontaktnät. Granntantens Garderob är min blogg där jag skriver om mina funderingar om stort och smått och jag står för innehållet i den. Det är roligt att skriva trots att jag verkligen inte hyser några planer på att skriva böcker - jag skriver av mig det som jag grunnar på helt enkelt. Jag tycker det är roligt att ni läser bloggen och jag tar gärna mot kommentarer - men inte anonymt eller alias. Mina gamla bloggpolare vet jag vilka ni är så där behövs inga förtydliganden.






fredag 18 oktober 2013

Äntligen äntligen - ett ljus i tunneln

Vår pappa får demensboende om några veckor - det är klart nu. Vi har baxat, slitit och svurit och äntligen äntligen. Det hemska är att någons släkting har dött för att pappa skall få boendet där han  kunde tänka sig vara på den tiden han kunde förstå vad sådant boende innebar - jag är just nu enbart tacksam att någon drog sitt sista andetag igår. Hemsk? Känslokall? Empatilös? Jag är säkert alltihop det erkänner jag samtidigt som jag är så glad.

Pappas nya grannar är gamla arbetskamrater till honom och samtliga lika dementa som han. De har massor att prata om, om och om igen. Kalla mig tokig men nu känner jag en stilla lycka, vi lyckades ta oss igenom stelbenta och rigida regelverk - pappa kommer att ha ett fint och stilla boende resten av sitt liv. Jag är så glad att han får må så bra som han kan efter sin förutsättningar. Jag är så glad!!!!!!
Tänker dock på de som inte har någon som skriker och bråkar, utan bara blir lämnade åt sitt öde i en lägenhet som bara hemtjänsten springer igenom.

Jag är ändå glad, lycklig, utpumpad men tom,- där jag sitter och bara andas känns det overkligt. Undrar hur det känns om 14 dagar när vi inreder pappas lilla lya? Nu är det bara en stilla frid som jag njuter av. Konstig frid.

Meddelas endast på detta sätt!!

torsdag 10 oktober 2013

Ner kommer man alltid även om det blir med en kraschlandning

Jag sitter här och kvällen har svept in alla husen i kvarteret i kompakt mörker och jag fryser så in i märgen. Känslan av djupfryst fiskpinne arbetade jag ihop tidigt i morse så det är mitt eget fel . Mina tidiga morgonpromenader har den här veckan inneburit att jag stått utanför konferenscentret med en Världens Barninsamlingsbössa från 8-tiden fram till runt 10. Kommunstyrelse och en massa kommunanställda finns också i huset så jag räknade med att få in några slantar där. Fy fasiken så trögt det varit (att vi lever i det kontantlösa samhället står utom allt tvivel) och så korkat folk uppför sig. Vet ni vad det vanligaste svaret ändå var när jag frågade efter bidrag? Lite förvånande så var det : "Nej!!Jag är redan försenad till ett sammanträde!" Jaha vad har det med att göra om de kan skänka någon krona? Ytterligare 30 sekunder för att ge ett bidrag kan knappast göra varken till eller ifrån tror jag - och man behöver inte vara otrevlig i tonen. Men de flesta är rara även de som försöker se rakt igenom mig.

Denna morgon föll ett litet duggregn när jag gick min promenad med insamlingsbössan i ryggsäcken. Framme vid konferenshuset gick bottentappen ur himlen eller också bröt någon himmelsk sluss ihop. Jag såg nog patetisk ut där i regnet i en täckjacka som inte var impregnerad och sög som en wettexduk, tights och joggingskor är ingen bra klädsel heller när vädret är så anti. Jag höll ut en timme med bössan men då flöt valutan verkligen. En riktigt sur vind gjorde att jag frös så jag skakade , de mynt som fanns i plastlådan och mitt skak fick mig att gå hem med musik från denna maracas som jag spasmodiskt ryckte igång. Trots varm dusch, torra kläder så fryser jag fortfarande rejält. Att man kan vara så korkad som jag men det blir nog bättre om jag får sova gott i min säng bakom makens rygg.

Vi är inne i nästa tur i spelet -" Skicka runt den demente", vi syskon vet mycket väl att det kostar kommunen mer att ha pappa på korttidsboende än ett permanent dito . Vi tackade nej till boendet på stället där vi inte kan tänka oss att ha vår far och som han förr alltid sa att där ville han aldrig bli satt. Det blir inte bättre när man som anhörig känner sig som ett utpressningsoffer, vi rår inte för att pappa inte klarar sig eller om det kostar mer på ett ställe i förhållande till ett annat. Vi ska inte pressas till beslut som känns fel för att glädja kommunen. Det är kommunen som skall ställa upp på individen inte tvärtom. Igår fick vi meddelande om nytt boende för pappa och man ringde inte oss barn utan gode mannen. Boendet är på samma ställe som vi nobbade förra gången till och med samma korridor. Vi tackar nej och vi kommer att få skit för det  men det får bli så ändå. Min ena syster och jag skall packa pappas lägenhet nu och mina bröder skall köra bort möbler och ställa undan dem, sedan blir det städning så någon annan kan flytta in.

I helgen blir det äppelmoskokning, sömnad och bara vara. Jag kandiderar till landstinget här i Värmland och provval är på gång, och alla i hela Sverige kan rösta bara man har en mobil. Den som vill får hjärtans gärna rösta på mig - mina hjärtefrågor är som alltid geriatrik, palliativ vård, självmordsprevetion och psykiatri rent generellt. . Gå in på www.provval.moderat.se och följ instruktionerna.


http://provval.moderatvg.se

http://provval.moderatvg.se/kandidat/id/100735/Stina_op%20de%20Weegh-Lundstr%C3%B6m

söndag 6 oktober 2013

Ibland är livet som en gammal eltandborste

men det var inte Forrest Gump eller min mormor som sa det. Forrest Gump tyckte livet var mer som en chokladask där man fick överraskningar allt eftersom man smakade på de olika pralinerna. Det är en bra och klok liknelse  av den lille mannen som satt där på sin bänk med sin ask och min rubrik är en sorts parafras av Gumps tanke. Min mormor hade nog aldrig sett en eltandborste den dag hon dog, men hon lärde mig att aldrig någonsin slänga en gammal tandborste - den kunde användas för andra ändamål bara man tänker till. Min mormor tänkte mycket och klokt och delade med sig av alla finurligheter - hon var fantastisk mormor.

Gamla tandborstar kan användas till att putsa runt kranarna på handfat och diskbänkar, finfin som färgpåläggare när man färgar hår, ögonbryn eller skägg. Bra att tvätta mellan fönsterbågar eller rengöra gamla värmeelement som samlat damm är borsten också. I mormors städskåp fanns en kaffeburk med tandborstarna tillsammans med en "fläckbok" från 1938 (jag har den kvar) och en skokartong med andra nyttigheter som återanvändes till nya ändamål.

En eltandborste är som livet - kan ge glänsande resultat lekande lätt och det mesta flyter på som det ska. Sen börjar det småstrula - borstdelen som skulle fungera i X månader, tappar strån efter en vecka som fastnar mellan tänderna och sticker hål i tandköttet. Precis som livet och vallöften ser man att man blivit lurad av reklamen men givetvis så är det efter att garantitiden/valutgången som man blir varse att så är fallet. Skillnaden mellan tandborsten och livet när allt är pest och pina är att i livet kan man söka nya vägar genom att byta regering, parti, partner, arbete eller omgivning för att på sikt få till bättring och förnyelse. Ibland känns livet kört och då är det verkligen som en gammal el-is. Det är bottenbotten helt enkelt. Man kan inte köpa en ny tandborste utan måste köpa ett helt jäkla kit för har batteriet gjort sin tjänst så är det finito. Eladaptern som laddar upp är olika för alla borstar och årgångsmodeller så den kan man inte spara och använda till ny borste utan de blir vilande i elgraven i något skåp. Jag vet att de skall till återvinningen men jag orkar inte åka en massa bussar för att komma dit med adapter och tandborsten. Borsthuvuden byter man titt som oftast men de är för korta att användas på mormors sätt och mina händer klara absolut inte av det.

Jag är trots allt Märta Elida Kriströms barnbarn så nu har jag hittat ett användningsområde! Min gamla eltandborste MED ett gammalt borsthuvud är fantastisk till att avalga Skaldjuret Gunvald. Sagda sköldpadda placeras i diskhon och sedan borstar man hela skalet på henne med ljummet vatten med några droppar vinäger i . När det är gjort sköljer man henne under kranen och sätter henne därefter på golvet - tacksamhet skall man inte förvänta sig trots att hon blir jättefin.

Min morgonpromenader fortsätter och jag träffar många intressanta varelser på två eller fyra ben, mitt promenerande har blivit ett trevligt behov men jag förstår inte varför folk ser så sammanbitna ut när de går och tittar ner gör de också? Jag kör metoden se-och-le den passar mig utmärkt, jag får uppleva små saker hela tiden även om käftsmällen alltid kan inkasseras när man minst anar det.

Flerlänskonferensen för moderaterna var intressant på många sätt som upptakt inför valrörelsen även om konferenskäk alltid lämnar mycket övrigt att önska. Jag är mycket förtjust i en av många talare som var där och det är Anna-Maria Corazza Bildt. Hon är entusiastisk, drivande och ger järnet i alla lägen - en kvinna som genomför det hon har satt sig för. När hon klev in i föreläsningsrummet där jag satt så gick hon rakt fram till mig och utropade : Stina min vän är du överallt? Jag blev djupt smickrad när hon berättade för andra deltagare om att vi träffats många gånger och senast i Almedalen. Medan Anna Maria pratade om EU och mat så pågick ett bildspel och rätt vad det var så strålade en liten tjock tant med cerice lugg mot mig från väggen och folk glodde på mig. Bilden var från Almedalen och Anna-Marias utomhusföredrag där jag sitter utspilld på en trädgårdsmur.  Inga autografer skickas från Granntanten !

Nu skall jag sluta svamla och gå på Ladies After- Noon Tea - undrar om det är några damer där bara(förutom jag själv).