Stomatolleende med en genomgående bult

Idag var vi och hämtade ut pappas nya tänder. Det var hans tredje par inom ett år så det räcker nu och dyrt är det. En kort sekund övervägde min tekniske bror att fästa dem för evigt med en genomgående bulr som förankrades i pappas näsa. Det är givetvis bara skämt visserligen ganska rått men man måste få lätta på trycket på något sätt. Där av den råa humorn.

Med glittrande bruna ögon och fina tänder hasade pappa ut i världen för att slå den med häpnad. Vi skall ta upp förhandlingarna med försäkringsbolaget nu för gaddar är dyra - men först skall vi köpa fläsk åt pappa, drt är vad han har beställt. Fläsk blir det.

Att vilja är viktigt

Jag var med min demente far på vårdcentralen härom dagen. Demensen skulle följas upp med en liten test och jag fikade efter ett intyg för att kunna få en god man till honom. Pappa förvånade både mig och läkaren när han redigt förklarade varför han hade tid idag - han kom för att få en moped!Han verkade inte alltför ledsen när han fick information om att någon fordonsutlottning inte skedde där och inte skulle ske heller i framtiden. Demenstesten var inte heller så dum även om faderskapet kallade den för frågesport och körde kapitalt i den utan större sorg. När man inte kan återge tre ord som man ska komma ihåg i drygt en minut utan tappar två av dem så är det inte så mycket bevänt med närminnet. Vår far mår strålande, han möter nya grannar hela tiden och han har både snälla och vackra barn runt sig som tar smällarna hans och ser till att han mår bra - hur dåligt vi än mår.

Nu vet jag vad jag vill göra - jag vill öppna ett hospice!Den palliativa vården försvinner från sjukhus , liksom från kommuner och istället tar de palliativa teamen vid och åker ut till patienterna/kunderna/brukarna för den lekameliga vården. Omsorgen sköts efter regler och förordningar i det så kallade "palliativaregistret". Det är säker bra om man ute efter strukturerat döende och kroppen får säkert sitt - men vad görs med människan i den bräckliga kroppen? Många människor har inte längre släkt och vänner runt sig och när inte teamet finns där lämnas man ensam med sin sjukdom, sina tankar och ensamheten. Faktiskt känns det som om man inte ser hela människan utan bara är ute efter åtgärder mot delar av det människan  bär på, t ex dödlig sjukdom.

När jag började arbeta inom sjukvården 1970 började jag på en långvårdsavdelning med mycket blandat klientel. Döden var ständigt närvarande men det var ändå en mycket positiv anda på denna gamla tungrodda avdelning. Kanske eller det berodde säkert på avdelningssköterskan som var noga med vissa saker och främst att ingen skulle dö ensam. Jag och mina arbetskompisar satt vid många dödsbäddar där vi först och främst var närvarande för någon, man kanske höll en hand,smörjde en torr mun, pratade eller till och med skrattade med någon fram tills dödsögonblicket.

Jag tror att med rätt folk omkring sig så kan man nog ordna ett trevligt hospice med gott värde på livet för de gäster man har där. Jag tror att jag kan klara det och vet att mentalt kan jag göra det - ingen skall behöva dö ensam! Det finns bara ett problem med min plan: Döden får inte kosta pengar och jag vill inte selektera människor som kan betala privat från de som inga pengar har. Sobril är billigare än medmänsklighet men jag skall tänka vidare på min lilla verksamhetsdröm.

Ingen skall dö ensam! 

I slutet och i början av livet

Det går fort utför med min far och demensmolnet har suddat rejält i hjärnans förståelse om orsak och verkan. Pappa har ramlat otaliga gånger med sin rollator då benen inte bär - därför går han ut utan den förargliga tingesten och ramlar ändå. Pappas hyra och hemtjänst har vi barn ordnat autogirobetalning på den skulle alltid dras 20 i månaden. Dement eller ej så lyckades pappa ta sig ner till banken den18 och tog ut sina pengar så det har aldrig funnits täckning för automatiska dragningar - sista vardagen innan nyår fick min bror meddelande om att pappa skulle vräkas från sin lägenhet p g av obetalda hyror. Vi har inte haft en susning om vad som pågått och nu slåss vi mot alla byråkratiska väderkvarnar som finns mot det kommunala bostadsbolaget där pappa har sitt seniorboende. Distriktsläkaren vägrar skriva intyg om att pappa behöver god man, vi vägar betala för pappa eller ta hem honom till någon av oss och det ser ut som om han blir kvar i sin egen miljö tills han somnar in. Demensgruppen har ökat alla insatser för att farsan och hans katt skall ha det optimalt bra, betalningen får bli en annan femma - senare. Specialboende blir visst ännu dyrare än vad det är nu för kommunen.
Går på knäna gör vi syskon men det går även om man går i ett grötliknande tillstånd såväl psykiskt som fysiskt.

Jag är stolt farmor till Filippa och hon är sannerligen en glädjekälla. Den 10 januari fyllde flickebarnet 1 år och det har vi firat på alla sätt. Filippa har nyss börjat gå och hon har bevisat det under att två dagar med att köra bredspårig gång, trippande och rusningar i en välkoreograferad show inför hänförd publik.Musiken ordnade hon själv med allehanda leksaker med inbyggd pling-och-plång. Av farmor och farfar fick Filippa tre cykelhjälmar, en liten som var dekorerad som en nyckelpiga och två stora till mor och far. Det är viktigt att alla har hjälm när de är ute och cyklar.

Det känns konstigt att se min far å ena sidan och Filippa å andra - den ena glömmer det han lärt sig och den andra jobbar hela tiden på att lära sig nya saker. Pappa klarar inte att gå snart medan lillan blir säkrare och säkrare. Det är så sorgligt att se mina dagars upphov lösas upp som personlighet med den lillas personlighet skärper till sig och blir klarare och klarare.

Ibland står jag inte ut men gör det lik förbaskat. Ibland när jag jämför mig med andra har jag det oförskämt bra andra dagar är livet så orättvist det kan bli och jag kan inte göra mer än härda ut eller lägga mig ner och självdö. Hittills har det senare inte varit något alternativ för mig och jag försöker se på livet en bit i taget. Man kan ju inte leva mer än en bit i taget trots allt och jag har en del drömmar kvar att se fram mot. Almedalsveckan är ett av mina största mål, dit skall jag och jag skall njuta av cirkusen där. Jag skall nog blogga också om de märkligheter jag få se där.