torsdag 25 oktober 2012

Precis så är det

Jag är som de säger de som vet, en beviljad människa. För mig betyder det att jag inte är ensam även om ensamhetskänslan ofta kan dyka upp upp i mitt bröst. Jag har släkt,vänner och bekanta runt mig som är fantastiska och som bistår mig när det är mörker över nejden eller delar glädjen med mig när livet fylls av sol. I denna stora "familj" finns det några som sticker ut lite extra i mitt tycke för att jag kan nyttja dem helt skamlöst som min själs rollator när livet bara är ändlösa uppförsbackar. De är de de är, för att de är som de är och för de livserfarenheter de har och efter hur de har förvaltat dessa. Kärnan av människorna i gruppen består av mina extrabröder, min syster i anden och min alldeles egna mentor . Alla har kommit in i mitt liv av en gudabenådad tur och jag är tacksam för den lyckan - mycket tacksam.

 Igår fick jag en bok av min mentor skriven av Lars Björklund som heter Hur skall jag orka? En bok om att vårda en anhörig. Det blev min nattlektyr och så som jag grät, så som jag snöt mig i lakanet. Så många saker som var mina upplevelser samtidigt  som de var andras. Boken var ingen lösning på alla känslor som finns i anhörigvårdargruppen, gav ingen "det finns de som har det värre-känsla" den var som ett ljumt regn på torkad mark. Denna bok bara förklarade precis så här är det,förmedlade en styrka till läsaren (utan religiös klangbotten) och får mig att vingla vidare i livets labyrint,

Min recension på denna lilla stora bok är som ovan: PRECIS SÅ ÄR DET. Läs den om ni vill och kan , man vet tyvärr aldrig när man kan behöva erfarenheten från boken. Vi är få som kommer att slippa vara med om dessa situationer ur någon av alla aspekter så än en gång läs den.
Tack än en gång till min mentor.
Nu skall jag ringa pappa!!

fredag 19 oktober 2012

Rena rama sanningen

För några dagar sedan grävde min vännina i min mans byxor och hade sig utan att han protesterade. Igår kväll tog mannen i mitt liv pengarna som fanns hemma och stack sin väg tillsammans med min kompis för nöjeslivet på annan ort.

Allt är så sant det kan vara men nu har jag kört med ordstuket hos "seriösa"grävande journalister på KÄNT I VECKET och den lika vederhäftiga SVENSK GAMTIDNING och det blir genast skandalöst.

Kerstin som min kompis heter är en fena på att sy så hon förbarmade sig över mig som inte kan sy med mina eländes händer så hon sydde in mannen i mitt livs brallor för att de skulle sitta uppe. Han klär inte alls i rynkat liv - det ser bara fånigt ut. Nu sitter de brallorna som de skall igen.
Igår gick jag på kommunfullmäktige men Kerstin och gubben min åkte till grannorten åtta kilometer bort och såg ett skådespel om Mozart av gruppen 123 Schtunk som gavs på Folkets Hus. De hade haft det mycket kul sa maken när han kom.

Båda beskrivningarna av samma händelser är lika sanna men presentationen gör skillnaden.

I morgon skall jag träffa Fredrik Reinfeldt ! Det blir bara han och jag (och 1500 andra), intimt och mysigt är jag säker på att det blir som i alla stora konferenslokaler.

tisdag 16 oktober 2012

All inclusive

Vi var på hockey i helgen - jag, mannen i mitt liv och pappa. I god tid till nedsläpp anlände min far till arenan med färdtjänst. Han var hel, ren,glad och sprudlande när han klev ur bilen och greppade sin rullator för att med ivern hos en romersk stridsvagnsförare meja ner sin omgivning på sin väg till våra sittplatser. Vi hade fantastiskt trevligt den kvällen och min pappa refererade hela tiden matchen i mitt öra och det var underhållande att märka att pappa såg nog en annan match än vi, det är säkert demensen som gör att pappa uppfattar saker lite olika mot oss andra. Glad är i vilket fall mina dagars upphov och det är huvudsaken.

Vi har haft en en stor konfrontation med handläggare i pappas hemkommun då (van)vården av honom var förfärlig- smutsig förvirrad och nedkissad gick han runt i samhället för att hemtjänsten inte ville integritetskränka pappa med rena kläder och bad. Nu stundar nya tider och man lovade att det speciella demensteamet skulle ta hand om honom och man skulle ställa honom i kö för särskilt boende om jag ställde upp som god man åt pappsen. Jag och bröderna skall dela på omsorgen om pappa som tidigare men jag står på papperet som ansvarig - tungt att behöva samtidigt skönt att kunna lösa pappas behov av omsorg på det viset. Om det fungerar så får vi besked om när boende är ledigt men har även möjlighet att tacka nej och avvakta en tid.

Jag ringde min far någon dag efter beslutet om Demensteamets insättande och han berättade att han numer har "egen personal" mycket trevlig sådan var det också. Servicen är enorm och allt ingår som pappa sa flera gånger - t ex så masserade man in hans magra kropp med en god kräm som gjorde huden mjuk. Huden blir ännu mjukare om man smörjer och masserar efter en dusch så nu duschar pappa minst två gånger i veckan. Han är mycket nöjd med kroppsvården och att det ligger rena mjuka kläder framme efter behandlingen.

Mitt på dagen hämtas pappa till en liten matsal med dukat bord och matsällskap där han äter med god aptit och i glada vänners lag och det främjar aptiten och humöret. Härom dagen åt min far upp en portion gröna ärtor för att göra personalen glad och det var ett storstilat beslut, pappa hatar alla grönsaker och gröna ärtor är allra värst att få på tallriken. Vi barn bryr oss inte om varför pappa äter nyttigheter vi är bara glada att han äter dem.

Pappa har promenadsällskap också både för ett varv till ICA eller för att få en nypa luft, han har besök av sin personal minst tre gånger per dag och han nattas också av dem. Städning görs varannan vecka men med daglig tillsyn och bortplockning av prylar.Vi ungar har daglig kontakt med pappa och så här bra har han inte mått på hemskt länge, även om vi är mycket  medvetna om att pappa hela tiden blir sämre så är vi glada nu.

Här och nu har vi en pigg och glad pappa som trivs med livet så vi njuter med honom och fångar ljuset i hans ögon och röst. Vi fångar dagen där allt ingår och njuter av det som livet ger. Nästa hockeymatch är redan inbokad, en gammal förvirrad man trivs äntligen med sitt och han blir sedd som vår fantastiske far.

Tänk om alla snurriga pappor och mammor kunde få "egen personal" som vår pappa har fått - då vore mycket enklare för alla berörda. Nu sitter jag bara och är egoistisktt glad och nöjd och tänker på pappa som mår bra och det är fantastiskt.

torsdag 4 oktober 2012

INTEgritet var ordet

Integritet är ordet som kommer efter KRÄNKT som modeord. Vi syskon befinner oss i en snara av konstga ord när det gäller vår knalldementa pappa. Nedkissad och klädd i så osannolikt smutsiga kläder(Byxorna är stela av urinkristaller) och han stinker. Maten sköts inte ,han har lyckat ramla vid flera tillfällen ute och någon som känt igen honom sedan gammalt har tagit hand om honom och hjälpt honom hem.

Vi har bett att hemtjänsten ser till att pappa får hjälp med att byta kläder och se till att han duschas men se det går inte alls - man får inte trampa på pappas integritet och i integriteten ingår således att få gå runt nedkissad och smutsig i ett samhälle där alla känner alla. Snart har alla glömt den lille mannen som var så prydlig och som duschade varje kväll innan sänggående men integritet är tydligen att man låter hela alltet krackelera och slutligen låta det bli en personlighetsimplodering inför öppen ridå vilket jag mår illa av att behöva åse.

Jag skäms inte över pappa, han är försvunnen sedan länge, men detta förskräckliga skal som syns får mig att gråta både inom och utombords. Vi syskon får ta ansvaret och imorgon har vi en heldag med vårdteam, handläggare, demensköterska och fan och hans moster.

Herreminje vad trött jag är (och säkert mina bröder också) nu måste något ske. Vi de närmaste har tagit ansvar till orimlighetens gränser och säkerligen även över den.Nu måste vi få hjälp med ansvaret om vår far oavsett om vi trampar på integriteten (som han tappat för länge sedan) och om det anses vara kränkande eller ej. Gamla, sjuka måste få hjälp och plats med eller  utan integritet men med en respekt för individen som h*n varit en gång och i det stadie h*n nu befinner sig.

Det måste finnas sådan respekt - det måste! Den får inte vara borta - den skall byggas ut och bli en god vård för den som behöver den oavsett om individen vårdas i hemmet eller annat boende. Bra omvårdnad med respekt för den det gäller och av utbildad personal det är att hålla på integritet det. Låt alla få ha det så (en utopi jag vet), men det är integritet det.

Nu åker jag ut till pappsen med kalops, kollar att han inte bajsat i handfatet igen eller monterar isär diskmaskinen igen. Kanske städar jag över lägenheten - ena brodern gjorde det för en vecka sedan så det är nog dags. I hemtjänstens papper står att han har städning var tredje vecka vilket vi inte har sett röken av - vi ordnade städning privat men den försvann efter intima intensiva sexuella inviter från pappa.

Jag tror jag vill smita långt bort men det hjälper inte för till och med när jag var i Amsterdam hade jag telefonjour på alla sätt. Att vara anhörig är inte lätt alltid men är man helt ideellt ordförande - jag lovar, inte en krona har jag - i Röda Korset så har man kronisk telefontid tydligen vart man än är och av vilken orsak man är där. Krävande samtal så väl från institutioner som den centrala ledningen droppade in och det hjälpte inte att säga semester. Stänga mobilen var inget alternativ då jag lovat att finnas anträffbar för pappas "vårdgivare" men de hörde aldrig av sig, men bekymrade syskon gjorde det. Mina bröder arbetade i olika land just den veckan som jag åkte till Holland. Jag skall aldrig mer åka utomlands känns det som. Å vad ja längtar till lugn och ro och Almedalen 2013!