Landet som flyter av mjölk och honung

Jag skall få se de stora elefanterna dansa. Jag skall få höra tungomålstal och siare som lovar mig en underbar framtid om jag bara följer dem. Den rätta lösningen sitter alla på och jag har bara att ta emot den gyllene nyckeln till detta paradis på jorden.

 Jag är på väg till Almedalen för att skåda ljuset som alla vill skänka mig. Ingen vet dock att i den lilla tjocka tanten (som är jag)med nyfärgad röd tuppkam bor det en nyfiken bloggare som längtar efter att sätta allt jag ser och hör på pränt. Vi ses och hörs i min garderob med nya spännande rapporteringar.

 Nya fantastiska inblickar från Almedalen serveras dagligen från och med söndag av mig er egen Granntant.Nu skall jag bara packa ner det sista av mina raffiga kläder så är jag redo för äventyret i österled ( eller vad man säger om Gotland)

Checklista

I min ungdom (nå ja) så skulle man som kvinnlig resenär tänka på de tre Pna. De var Pass, Pengar och P-piller eller Pessar(ett bra preventivmedel som vissa inte har en aning om vad det är eller hur det fungerar längre). I nuläget så får P-et stå för annat när det gäller mig: Pass behövs inte för att Almedalsresa, Pengar har jag inte och Preventivmedel behövs inte då jag är sextio år och dessutom har avvecklat all eventuell promiskiösitet. Skulle köttets lusta infinna sig meddelar jag mannen i mitt liv detta.

 Mina personliga Pn blir således PANK, POLITISK(NÖRD) och PUMA. Nu har jag beslutat mig för att inleda min karriär som Almedalsbloggare och jag har även anmält mig på blogghänget som alla vi kändisbloggare (hmm) syns på kväll efter kväll. Som vanligt kommer jag att leverera knivskarpa analyser av allt och i synnerhet Anders Borg den lilla godingen oavsett om han är där eller ej.

 Det är noga att packa rätt när man skall ut på turne men jag tror att jag har någolunda pejl på vad man tar med sig på en sådan utfärd. Min lista är som följer:
Laptop med laddare
Kamera med extra batterier
Nya mobilen med laddare
Gamla mobilen med laddare
Tandborste
Trosor
Handduk
M-tshirt
Gamla sandalerna
Extra tröja
Något raffigt att mingla i.

 Jag tror inte jag glömt något och är det det så kan jag leva med det. Vilka spännande möten jag kommer att uppleva, så många roliga spännande personligheter det finns där att möta i Almedalen.
Tänk att få möta de bloggare som man tror sig känna genom det de skrivit och efter hur de ser ut på eventuella bilder. Synd att min favoritbloggare Tokmoderaten inte är i Almedalen i år då han tagit Time-Out men det finns andra tillfällen att möta honom, han kommer säkert att vara där nästa år.

 Det här är så ofattbart spännande så jag vet inte till mig - en dröm jag haft i många år men inte kunnat få någon i släkten att ställa upp på. Att det blev av att åka i år berodde på att jag fick resan i present när jag fyllde 60 år , resten är historia.

  Jag är på gång. Jag är laddad. Jag är tänd - därför kan ingenting gå fel hoppas jag. Går det fel så är det någon annans fel är en fantastisk tes i mitt tycke. Jag är spänd och koncentrerad som en sprinter i startblocket i 100-metersfinalen i OS. Vad är en månad i Thailand mot en vecka i Almedalen? Det är en löjlig jämförelse som ni förstår för Thailand finns inte i min sinnesvärld.

 Om en vecka är jag i Almedalen och vet inte hur jag skall hinna med allt som skall göras här hemma innan dess. Idag skall vi uppvakta vår vän Charlie på 70 årsdagen. Måndagmorgon 07.30 står målaren här för det skall målas och tapetseras i hela lägenheten (tajmingen kunde varit bättre) och det går inte att flytta. Tisdag firar vi Birgitta på M-kansliets 60 år och torsdag är det favoritsvågern Börjes 75 årsdag.

 Sedan är det dags - efter packningen åt mig och mannen. Lördag försvinner jag mot Gotland och mannen reser till Tollered. Jag kan knappt bärga mig.


 e

Livet går vidare trots att en del gått vidare till en annan dimension

För 32 år sedan födde jag min andra dotter - hon som blev den Vackra Fru Johansson. Som alla barn var hon underbart vacker redan som baby och klok som en pudel var hon . Vi åker och hälsa på henne i eftermiddag.


  För 13 år sedan blev min första dotter Flickan som Skrattar i Vinden då hon omkom i en bilolycka. Jag hör henne dagligen och bryr mig inte om att en del tycker att jag är tokig.


För 37 år föddes en pojke som blev Flickan som Skrattar i Vindens fästman. Han var den som körde bilen som hans fästmö omkom i och han hade druckit öl. Han kallade sig Peter Mördaren tills han tog sitt liv i förtvivlan .

  Jag lever med dessa personer men på olika sätt men det är en konstig dag varenda år, säkert  fortsätter det så så länge jag hänger med. Nu skall vi ta blommor ur naturen till två grava men min levande dotter vill inte ha det så hon slipper.

  Livet är en konstig bergochdalbana.

Spenatsoppa med sköldpadda

När det är motlut och allmänt jobbigt ska man göra de enkla tråkiga sakerna istället för att navelskåda. Jag har nu navelskådat mig genom min trinda gestalt och kommit ut på baksidan d v s på ryggen. Nu är det nog - pappa blir inte bättre och Flickan som skrattar i vindens dödsdag kommer som alla andra år den 19 juni.


 Makens alla långbyxor är nu pressade trots att jag anser att strykjärnet är ett djävulskt tortyrredskap och föredrar kläder i naturligt "skrynkel". Gunvald Skaldjurs alla fina stenar är kokta liksom hennes sandbädd. Läget på hennes akvarie i nya lägenheten är så ljus att det är försett med en grön algmatta och jag misstänker att vi hade en fantastiskt algblomning på gång. Det kan inte vara skönt att vara Gunvald i den soppan. Allt är nu åtgärdat och det är fin sikt både in för oss och ut för Gunvald.


 Nu bär det strax iväg för att köpa studentpresent syskonbarnet Simon som vi skall fira. Min vän som inte ville leva är på sin mödosamma väg tillbaka till livet.

 Livet går vidare runt mig och min familj - jag kliver på Livets Tåg och åker med, fast jag ibland förbannar att jag inte fick en första klass biljett.

En sorgesam och gammal man

I samhället hasar den gamla mannen fram med sin rollator. Dagen är varm och solen skiner men han är klädd i sin dyra vinterjacka och väl neddragen toppluva och ofta har han även handskar på sig. Vid konditoriets uteservering delar han ut glada tillrop till de gamla damerna som sitter där. Det kan bli sådana saker som " Tjenare era gamla surfittor"eller lite snällare som "Här sitter ni era skitkäringar". Hans frontallobsdemens får honom fullständigt att bubbla av obceniteter och svordomar. Han förstår inte vad han gör och hur han skrämmer sin omgivning. Hans hemtjänst förstår inte att han gör och säger som han gör på grund av att han har den demens har och tycker att han är en äckelgubbe - de är ju outbildade så mannen och andra män som gör så betraktas som arbetsfara. Han skall anmälas för sexuell kränkning anser de.

 Han är min gamla far och man anser inte att det är så farligt med honom när vi söker hjälp. Eventuellt så kommer ett passande boende att stå klart 2015 och då hoppas jag verkligen  att den arma mannen inte lever långre. Jag är säkert hemsk men jag tycker så. Pappa ringer på nätterna och gråter för att han är så ensam och han saknar sin fru, trösten kan jag inte ge honom för vår mor är de facto död. Oss barn räknar pappa inte och vi kan inte ligga över där varje natt. Annat boende är inte aktuellt än det han har men han ska få utökad hemtjänst att "kränka".

 Nu skriver jag det mest förbjudna - om det finns en gud så låt pappa dö! Han lider och omgivningen också, det finns inget kvar av den man som är vår far. Den stackars gamle mannen är bara en skuggbild av den man vi kallar pappa. Låt honom slippa att vakna en morgon.

Ovisshet är det värsta

Vi har haft kontakt med biståndsbedömare, demensgrupper och bostadsinsatsgrupper för pappa och det är som att vada i trögflytande sirap medan man bär på en ryggsäck vägande hundra kilo. Faderskapet är ömsom god som guld och ömsom som en trilsk treåring. Foten läker bra, han får hjälp med hygienen (när han tycker så) och han trivs bra med sin katt som han faktiskt utfodrar bra och pysslar med - under vår diskreta tillsyn. Han planerar att åka på semester "man måste komma bort"som han säger, ett begrepp som vi hans barn tolkar på ett helt annat sätt än han själv. Pappas pass har "kommit bort" och vi har ingen aning om vart det kan vara.Det är tungt att få ihop byråkrati och en gammal man och hans demens - det finns otroliga brister i systemet som till syvende och sist gör att mycket tunga bitar får skötas av anhöriga, där det finns sådana. Det är tungt att dra sådana lass inte för att man vill utan för att man måste. Det är i bästa fall två steg framåt och ett bakåt som gäller ändå är jag inte ensam - vi är flera barn som hjälps åt.Hur skall det bli med pappsen? Hur länge orkar vi hans barn? Jag oroar mig så för en vän men hoppas att det skall bli bra ändå. Vännen har krisat ihop fullständigt och efter att ha skrivit ett mycket svart avskedsbrev och smsat farväl/förlåt- meddelande till en anhörig finns inga spår efter min vän.Vi är många som försöker få upp en tråd men ingen har haft någon framgång. Vi måste ändå försöka att nå fram och den slitna klyschan "finns det liv finns det hopp" är det enda som gäller. Tänk om man förstått att det var något sådant på gång, tänk om man hade kunnat tala om att det blir bättre och att man faktiskt kommer igenom helvetet trots att det är nattsvart. Vi är så många som har gått på den svarta vägen och trott att det aldrig skulle bli ljust, men det blev det till slut ändå. Visst sjunger inte alla fåglar för en, alla människor runt omkring är varken vackra eller goda men man kan återvända till ett gott liv från mörkertiden. Nu skall jag och vännens vänner försöka komma på vart vännen är och att visa hur älskad vår vän är av många många. Vi hoppas och tror att vi snart får se vännen igen men vi måste för vår egen del också göra annat än söka och grubbla för att inte själva bli sittande och bara bli okonstruktiva. Älskande vän vi är med dig så hör av dig om du kan. Vi finns omkring dig och väntar på ett litet tecken från dig även om du nog inte läser min blogg. Vi finns här i alla fall, vi dina vänner.